Min och Andreas resa började ordentligt 7 december 2009. Ett år senare och vi skrattar och uppskattar varandras närvaro lika mycket som då. Vår resa har inte haft så många gupp, kanske en eller två nerförsbackar men jag tror att det gör en starkare om man orkar ta sig upp igen. Han gör mig så lycklig och det syns i hans ögon att jag gör honom lycklig. Ibland känner han mig lite för väl men bara själva grejen att han gör det, gör mig ändå glad. Jag tänker inte skriva att vi kommer hålla för evigt för det kan vi inte veta, inget vet något om framtiden. Lite som drömmar, man hoppas och håller tummarna men man vet aldrig. Hur spännande är inte det egentligen, att inte veta någonting?

Han kom inrusande in i mitt liv med ett par gröna skor på fötterna och skakade om världen som jag lever i. Han stoppade in massa fjärilar i min mage och förbättrar min tillvaro genom att bara vara.

Älskar dig Andreas.